Fast dörren var låst,så som om natten.
Så kändes det som en öppen dörr.
Där jag aldrig visste vad som skulle hända. Vad du skulle göra med mej.
Min rädsla den började styra mej.
Till vad jag sa och vad jag tänkte att jag inte bör säga. Vad jag gjorde och inte gjorde.
Tills det blev en vana,en vardag för mej.
En rädsla som blev mej. Mitt nya jag.
Den människan jag en gång var,den va borta.
Jag gick alltid med långärmade tröjor så att ingen skulle se. Och då kanske förstå.
Jag ljög för alla runt omkring. Sa att allt va bra så att ingen skulle veta.
För att jag visste hur arg du skulle bli,om jag skulle säga hur det var.
Jag bad så för att inget skulle göra dej arg.
Men ovissheten fanns där hela tiden. För jag visste aldrig NÄR ilskan skulle komma.
När du gjorde det du gjorde mot mej. Försökte jag förstå och jag undrade så varför.
Jag försökte bli snällare och snällare. Alltid tänka på vad jag sa och gjorde,hur jag va med dej.
Jag ville bara fly! Men jag visste inte hur.
För rädslan jag kände hade sån makt över mej. Att den bara drog mej tillbaka till dej.
Lite så som ordspråket "håll dina vänner nära,men dina fiender närmare".
Varför lät du mej inte bara få vara fri?
I från allt det här!
