Två dikter som jag har skrivit en gång i tiden.

 

Allt är förbi,allt är över....

som sanden som rinner ur mina händer.

Dom sandkorna är Du.

Nu är det över,mellan Dej och mej.

Allt det onda ska jag lämna bakom mej.

Alla hårda ord,alla slag,all förnedring,all rädsla,all press.

Allt är förbi mej nu.

Nu börjar mitt nya liv.

Utan Dej.

När jag tänker på allt det här så gör det ont i mej.

Lika ont som när jag tänker på dom fina minnena.

Men det gör ont på ett annat sätt.

En smärta som gör mer ont och är större.

Och då känner jag en sorg.

Att det var som det var

och blev som det blev.

Jag kämpade och kämpade,

tills jag inte orkade kämpa mer.

Du förstörde och förstörde,

till min kärlek blev död.

Om man inte vårdar kärleken ömt.Så dör den.

Som en blomma som trampats på.

VARFÖR slösade jag bort mina år på Dej?

Varför kastade jag bort mitt liv,mina år på Dej.

Kanske var jag bara ung och dum.

Eller så var det Du som bara va dum.

Jag byggde mitt liv på att vara kär,på mina känslor för Dej.

Du förstörde mej!

Du förstörde och smutsade ner mina bästa år av mitt liv.

Jag lämnade Dej.

Jag lämnade ALLT och trodde att jag skulle bli fri,

bli hel igen.

Men jag var nog trasigare än jag förstått.

För hel är jag fortfarande inte.

Trodde jag älskade Dej.

Men du var ju aldrig Du.

Du var inte den jag blivit kär i,Du var som en annan.

Om jag kunnat se,om jag bara kunnat förstå.

Så kanske mitt liv varit och blivit annorlunda.